IMRI SANDSTRÖM
Vad är ditt första minne av performancekonst?
Det beror på hur man ser på det. Pet Shop Boys sjunger ”Every action is / A performance / It all takes courage / You know it / Just crossing the street / Well, it’s almost heroic.” För mig är performancekonst oskiljbart från den typ av performance som alltid pågår och där de som upplevs avvikande är mer synliga än andra. Det är politiskt och ständigt pågående. På så sätt har jag inget första minne, snarare ett gradvis upptäckande av performance som både ofrånkomlighet och möjlighet.
Men första gången jag såg ett performanceverk som gjorde att jag insåg att jag ville arbeta med det som konstform, var när medieteoretikern, queerfeministen och konstnären Sandy Stone gav ett framförande på Sagateatern i Umeå. Jag tror att det var år 2000. Hon pratade bland annat om hur hon som performancekonstnär jobbar med ”the fabric of reality”, som hon kallade det. Att vidga och rucka på själva idéerna om vad som är möjligt.
Hur skiljer det sig för dig att jobba med performance live jämfört med när du jobbar med andra medium?
Riskerna är olika, liksom behållningarna. Den stora skillnaden för mig tror jag är att när direktkontakten med människor begränsas, så begränsas också deras inflytande. Det lämnar plats för annat inflytande. Växternas och datorernas och de skrivna texternas och stenarnas och de rostande kedjornas och ljusets. Och så vidare.
Har din konstnärliga praktik förändrats under pandemiåret 2020?
Ja. Jag brukade resa mycket, medverka i och ta del av olika publika konstnärliga händelser irl (samtal, framföranden, utställningar, undervisning etc.), vara i ett pågående samtal med andra människor. Det var en stor del av det konstnärliga arbetet och avgörande för vilka vägar det tog. Nu är jag mest på en och samma plats och samtalet med människor finns, men det är som sagt begränsat. Och har lämnat plats för annat.
Vad eller vem blir du inspirerad av?
Frida Hyvönen sjunger på sin nya skiva ”I’m such a follower / Receptive and easily led / If you think I look powerful / What you see is the power of restraint.”
Jag har funderat mycket över följandet som konstnärlig praktik. Att ”leda”, att ”uppfinna”, att skapa ”någonting från ingenting” värderas högt i den här världen. Det är fucked up, det skapar risiga ideal där det gemensamma tänkandet och görandet osynliggörs. Och det är just det som är grejen, att det också är lögnaktigt. Alla tankar som formuleras och alla konstverk som görs tillkommer utifrån det som redan finns.
Som konstnär har jag också alltid arbetat så, följt snarare än uppfunnit. Jag gillar förresten att odla också. Vilket handlar om receptivitet, att agera inkännande i relation till det som växer och det som vissnar, åt vilka håll och på vilka sätt saker rör sig.
Jag inspireras av det jag följer och samarbetar med. Textrader, växter, stenar. Och så vidare.
Vad drömmer du om just nu?
En annan värld. Haha. Nämen på riktigt: en annan värld i den här.
ELIAS BJÖRN
Vad är ditt första minne av performancekonst?
Jag vet inte om det verkligen är det första men det som dök upp i mitt huvud är Peter Greenaways utställning Flyga över vatten som visades på Malmö Konsthall 2001. Utställningen, som grävde i myten om Ikaros, rymde många olika installationer där en av dem var tre transparanta boxar där det stod eller satt en man i varje. Minnet är vagt men tror mig våga säga att en var naken, någon hade kostym och en tredje hade vingar på sig – medan publiken artigt beskådade deras exponerade kroppar.
Hur skiljer det sig för dig att jobba med performance live jämfört med när du jobbar med andra medium?
När det gäller att tänka hur publiken ska möta verket, i grunden inte mycket. Jag ser performance, skulptur, foto eller vad som olika dramaturgiska inlägg i den vita kuben, den offentliga platsen eller det digitala mötesrummet som samma möte – fast med olika förutsättningar. Sedan har olika medium olika förutsättningar, olika konnotationer och olika historik, t.ex. på hur eller vad de refererar till och det gäller att vara varse det. För mig, med en skådespelarbakgrund, är det konkreta mänskliga materialet, något förföriskt tillfredställande och magiskt att arbeta med. Till skillnad till den konventionella teatern, där skådespelaren i regel representerar en karaktär med namn, bakgrund och intentioner, så kan inom konsten kroppen framför en – vara vad som helst, beroende på hur den framställs.
Har din konstnärliga praktik förändrats under pandemiåret 2020?
Båda ja och nej. Jag har till viss del redan varit i en bubbla i samband med att jag varit föräldraledig. Men jag är relativt nyinflyttad till Göteborg och det är svårt att skapa och underhålla kontakter bakom en skärm och nu börjar ju pandemin även äta sig in i 2021. Vidare, att tänka performance för visning uteslutande för en digital plattform är spontant inte mitt huvudfokus, men det är i sig en intressant fråga rörande hur man närmar och relaterar sig till publik, medium och de beröringsfrågorna där emellan.
Vad eller vem blir du inspirerad av?
Inkluderande människor som vågar lyfta andra. Jag är inte en sådan, i alla fall inte så mycket jag skulle vilja eller tror mig kunna. Det är något som jag saknar, kanske för att jag aldrig riktigt fick lära mig som barn, men som jag nu vill uppmärksamma i och med att jag nu själv har egna.
Vad drömmer du om just nu?
Jag har planer på en del projekt, ett specifikt som tar avstamp i Anders Zorns konstnärskap. Men det stannar inte där utan sträcker sig vidare, till vår tid och mer specifikt, mitt intresse för den manliga (icke)gemenskapen.
ROXY FARHAT
Vad är ditt första minne av performancekonst?
Vilken bra fråga, jag minns inte riktigt… Jag minns att Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All gjorde ett otroligt starkt intryck på mig, där en leende kvinna i blå klänning och röda skor slår sönder bilrutor med en enorm blomstängel. Jag såg den på en klassresa till Tyskland med Gerlesborgsskolan Bohuslän. Den räknas kanske inte som ett renodlat performance men kvalar nog in som performance för video. Och det är ju ett av mina främsta arbetssätt idag.
Hur skiljer det sig för dig att jobba med performance live jämfört med när du jobbar med video?
För min del så går de två arbetssätten ofta ihop eftersom jag gör mycket performance för video, alltså där jag agerar framför kameran på olika sätt. Men den största skillnaden är närheten till publiken. I performance finns en direkthet som inte finns i video och publiken är med och avgör hur verket blir. Även om jag gör ett performance flera gånger så blir det olika varje gång beroende på hur publiken är och vilken stämning som skapas i rummet.
Har din konstnärliga praktik förändrats under pandemiåret 2020?
Finns det någonting som inte förändrats känner jag. Tyvärr har live performance med en publik i rummet blivit omöjlig under 2020, jag har inte heller haft konstnärssamtal och liknande i samma utsträckning. Saker har flyttats online så jag upplever en större distans till publiken, vilket så klart är väldigt tråkigt.
Vad eller vem blir du inspirerad av?
Just nu är min hund Pashmaoo min största inspiration haha. Hon lyckas alltid vara glad, positiv och peppande oavsett vad som pågår. En sann inspiration.
Vad drömmer du om just nu?
Sommar och fysisk närhet till mina vänner.
SHANA MOULTON
What is your first memory of performance art?
I was in a dance troupe with other little girls when I was 4. We were supposed to be ”little drummer girls” and had a dance routine with little drums around our necks. During our public recital, instead of following the dance routine, I stuck the drumsticks into the drum and swung the drum around my neck over and over. I don’t actually remember this but my parents telling me about it later is my first memory of performance art.
How is it different for you to work with performance live compared to when you work with video?
Its very different although both have technical limitations that only allow for a certain amount of improvisation. When I perform live I am usually interacting with a video projection so my movements and my timing has to synchronize with that. The energy from the audience make a big difference, when its good everything feels effortless. When working with video I am both in front of and behind the camera so part of my brain is thinking about composition, angles, focus, lighting, and battery life while the other part is trying to improvise or create a mood.
Has your artistic practice changed during the year of the COVID-19 pandemic?
I’ve always made work about being alone or being trapped in a domestic setting, so alot of my existing work felt timely. The anxiety and depression I’ve experienced during the pandemic wasn’t conducive to making alot of new work, I’ve been more focused on teaching. Now that I have more deadlines for shows the dormant ideas are bursting forth.
What or who do you get inspired by?
My biggest influences early on and continuing: PeeWee Herman, David Lynch, Art of Noise, 90s Saturday Night Live, Carl Jung, to many other artists to name, but particularly friends Lucy Stein, Nick Hallett and Andrew Kerton. Some visionaries I always return to: Hilma Af Klint, Emma Kunz, Joan Jonas.
What are you dreaming of right now?
Traveling and seeing friends, making work in collaboration with friends (I actually just dreamt I was making a new video with my dear artist friend Lucy Stein).